Även om det är 221 dagar kvar tills dess att jag åker på språkresa så tänker jag på det ganska mycket. Jag har läst massa bloggar, om hur det är att komma dit, träffa familjen man ska bo hos, hur det är att hitta nya vänner och klara sig själv.

Jag längtar otroligt mycket till dagen då vi är på väg mot Kastrup (där vi ska åka ifrån) och jag är redan nu väldigt förväntasfull, men jag vill inte ha för höga förväntningar. Jag tror att jag kommer få uppleva tre veckor som är värda vartenda öre, men, det är MIN uppgift att göra det så bra så möjligt. Det blir vad man gör det till. 


Är jag nervös inför resan? Inte än, men det är nog för att det känns så långt borta. Det är sommaren 2013. Jag ska ha gjort så mycket innan dess. Firat jul, firat nyår, haft jullov, varit i London, sett One Direction, sett Olly Murs, skrivit nationella prov, valt gymnasium, gått ut nian, Johanna (min vän jag åker med) ska ha fyllt 18 år... ja ni fattar själv, det är mycket som händer innan dess. 

Men jag tror jag kommer vara lite nervös veckan/dagarna innan. Jag har aldrig flygit utan mina föräldrar, eller varit iväg så länge utan dem. Att vara iväg länge är inte något jag ser som en jobbig sak, för jag vet att när jag kommer hem kommer både mamma, pappa, mormor, morfar, vänner och alla jag känner välkomna mig hem och ha 100000 frågor, min familj finns kvar här hemma och mina vänner likaså. Jag ser hela resan som en utmaning i sig, att våga ta steget att åka iväg själv, att klara sig själv, kunna anpassa sig till en annan familj/miljö/kultur, att våga använda engelskan osv. 
Jag har aldrig varit rädd för att flyga, har gjort det många gånger, vi var på Kreta första gången vi var utomlands hela familjen och jag tror jag var runt 6-7 år eller något, men de två senaste åren har jag varit vääldigt nervös för just flygresan (var på Mallorca förra året och Rhodos i år). På vägen hem från Mallorca var det väldigt mycket turbulens, vilket gjorde att hela flygplanet skakade och jag var verkligen skiträdd då. Man tänker på vad som kan hända. Kommer planet krascha? Kommer jag dö? Alla sånna tankar kommer upp i huvudet. Och, man kan inte göra något. Man har ingen kontroll. Det är samma om jag åker bil nära havet eller över en bro... jag får ont i magen, vill stanna bilen och typ gå själv, för jag vill ha kontroll själv. 

Jag är otroligt glad att mina föräldrar lät mig boka språkresan, jag tror jag kommer växa som person, mer än vad man tror man kan göra på tre veckor. Jag kommer bli lite fattigare, när det gäller pengar, men räknas inte erfarnheter och minnen också? Och vänner? Jag kommer få uppleva saker som ingen annan av mina vänner kommer få göra, jag kommer få bo & leva i England, åka till London för enbart shopping, träffa nya vänner som jag annars aldrig skulle träffa och jag kommer få höra brittiska runt om mig... ni hör själva hur bra det låter. För hur ofta åker man en dag till London för att shoppa eller hur ofta hör man brittska på stan om man bor i Sverige? Never. 

Glöm inte, att jag GÄRNA svara på frågor om språkresa (andra frågor också såklart.. haha!), kan ju inte svara på hur det är att vara iväg, men jag har läst mycket om det och svarar så gott jag kan!

Jag vet inte om ni få som läser min lite mobbade blogg vill/gillar att jag skriver sånna inlägg med mycket tankar/känslor eller whatever man ska säga, men själv gillar jag bloggar som är ärliga, skriver sina känslor, tankar och åsikter och jag har lätt att göra det själv. Man läser ofta "för att ha en bra blogg, skriv om sånt DU själv vill läsa i andra bloggar" och det är ju vad jag gör nu. Sen är det ockås roligt att ha skrivit ner sina tankar, och kanske läsa dethär dagen innan jag åker eller om exakt ett år. Då vet jag hur jag tyckte, tänkte och kände just då.



De här quotet var det Malin som hittade, en tjej jag börjat snacka med som också ska åka iväg till Bournemouth nästa sommar. Tryck på hennes namn för att komma till hennes awesome blogg, där hon kommer skriva om språkresan. EEEE på dig Malin!